Lite pretto igen

Början av sommaren är alltid så här. Jag vaknar av att regnet smattrar mot rutan, vänder mig om och låter ögonlocken blunda lite till. Jag somnar alltid om och sover tills jag vaknar av att täcket är för varmt - alltid för länge.

Juni kan vara en ganska trögflytande månad. Känslan påminner om hur jag (och många andra) upplevde söndagarna i högstadiet, men utan den ångest som brukade ingå. I gymnasiet skrev jag att det var märkligt hur de dagarna (söndagarna) kunde vara så ruttna, trots att de låg i vakuumförpackning. Att gå så långt som att säga att det är ruttet, det kan jag inte göra längre, men vakuumet är kvar. Jag måste sticka hål.

Den bidragande orsaken är sysslolöshet. Givetvis. Att gå från terminens sista, hektiska dagar till ett helt blankt schema kan låta väldigt skönt, men man njuter bara i en eftermiddag. Sedan blir man en mental vägglus.