I was lost, but now I'm found

Jag kände mig vilsen. Hade tappat tron på mitt projekt. Möbelmässan kändes ett himmelrike jag aldrig skulle nå.

Stirrade på bilderna från Carl Larssongården. Svor över att jag valt den möbel jag valt att utgå ifrån, slagbordet vid fönstret, och tänkte att det inte kunde bli något nytt av det, att det bara kunde bli förutsägbara kopior. Hade trevande bestämt att jag skulle göra ett nattygsbord, men det kändes mer som ett tvång än en skaparglädje.

Framåt eftermiddagen var jag resignerad. "Okej, det blir inget gjort idag. Kanske inte imorgon heller. Eller dagen efter det." Projektet kändes meningslöst och tråkigt. Började håglöst bläddra bland skisser, papper och böcker.

"Detta rum är Lättjans Tempel." Jag stannade upp, läste klentroget om - att hitta inspirationen kändes så avlägset och orealistiskt, men det var sant: som en hjälp från ovan var den där. "Detta rum är Lättjans Tempel", röt Carl förmanande från andra sidan. Med ens gick det upp för mig hur bordet stod i rummet som ett altare i en kyrka. Rakt fram, upphöjt och inramat av en kantig altarring. En uppenbarelse! Jag skulle göra ett altare till detta tempel.

RSS 2.0