Lite pretto igen

Entonigt, välbekant tutande. Jag väntar. Det knastrar till och en röst når mig. En millisekund tänker jag "bingo!" och förbereder mig att leverera mitt namn och ärende, men sedan inser jag att rösten är lika mekanisk som tutandet. Den talar tydligt och platt, utan förväntan i tonen - det enda svar den väntar sig är en etta eller tvåa. Jag ger den en tvåa, varpå en ny röst flikar in att jag ska vara vänlig att vänta. Tutandet fortsätter, säger vänta, vänta, vänta.

Efter ett tag knastrar det till igen, tutandet gör ett litet uppehåll och framför mig ser jag hur jag liksom spurtar mot mållinjen. Sedan hör jag inget mer. Ekande tomt i luren.


I 40 minuter satt jag och kämpade för Kalmarhems gunst. Telefonkön slutade gång på gång i intet. Ibland kom jag inte ens fram till telefonsvararen. Jag önskade att jag befunnit mig på plats, med en kölapp i handen, synlig och svår att ignorera. Inte en anonym signal i ledningsgyttret.

Rapport och projekt klart. Nu återstår bara att korka upp champagnen och det är bara roligt.