Att återvända
Till helgen ska jag städa. Fast först ska jag inhandla lådor, tidskriftssamlare och krokar, så jag kan stuva undan alla saker som ligger framme och ordna upp mina garderober till de effektiva slukare de skulle kunna vara.
Så, ja. Just nu är jag fruktansvärt irriterad över alla prylar som ligger överallt! Vad behöver man allt till? Skrivbord och matbord ska vara tomma. Stolar ska inte vara täckta av kläder. På golvet ska bara möbler stå. Väskor och påsar och cykelkorgar ska absolut inte ta upp all plats i hallen. Prylar som bara är i vägen. Saker utan funktion kan dra någonstans.
Nej, det var inte riktigt sant. Jag hade en period när prydnadssaker var bannlysta, men den är över. Jag tror att det mest handlade om en motreaktion på min barndomsförtjusning i spetsgardiner, porslinsfigurer och gamla möbler. Som tonåring ratade jag allt detta. Det skulle vara modernt och stilrent. Inga fåniga krusiduller, favoritfärgen blev en mogen grön, istället för den tidigare så älskade lila.
Nu när jag är (någorlunda) vuxen och förståndig kan jag gå några steg tillbaka. Jag förstår idén med en prydnad. Den må vara i vägen, men trots allt är den inte helt oduglig. Den ger karaktär, den livar upp, den interagerar med andra föremål och förändrar kanske deras innebörd. Ett exempel skulle kunna vara en riktigt vräkig kandelaber (något den 8-åriga Sara skulle avguda och den 15-åriga skulle avsky). I rörigt rum med guldkantade ramar och sammetsgardiner skulle den smälta in och tillsammans med allt annat bygga upp en ganska prålig scen: allt skriker. Stod den däremot i en helt annan stilmiljö, skulle den bryta fram ur fonden och bli den där lite tokiga accenten. Det är inga nyheter precis.
Jag gillar alltså prydnader igen, i viss mån. Det handlar, som med så mycket annat, att veta när man ska sluta. Särskillt i ett så litet husrum som jag har. I nuläget känner jag inte att jag kan har några andra prydnader än ljusstakar (och de kan väl egentligen räknas som bruksföremål). Jag måste renodla min inredning lite.
Hur var det då med de där återvändande stegen mot barndomsstilen? Tja, så hemskt många steg är det nog inte. Porslinsfigurer dyker nog inte upp på många, många år och spetsgardinerna kan jag fortfarande inte förlika mig med, men lila har däremot gått ett segertåg. Jag har en fin, lila mössa för första gången på ett decenium.
Så, ja. Just nu är jag fruktansvärt irriterad över alla prylar som ligger överallt! Vad behöver man allt till? Skrivbord och matbord ska vara tomma. Stolar ska inte vara täckta av kläder. På golvet ska bara möbler stå. Väskor och påsar och cykelkorgar ska absolut inte ta upp all plats i hallen. Prylar som bara är i vägen. Saker utan funktion kan dra någonstans.
Nej, det var inte riktigt sant. Jag hade en period när prydnadssaker var bannlysta, men den är över. Jag tror att det mest handlade om en motreaktion på min barndomsförtjusning i spetsgardiner, porslinsfigurer och gamla möbler. Som tonåring ratade jag allt detta. Det skulle vara modernt och stilrent. Inga fåniga krusiduller, favoritfärgen blev en mogen grön, istället för den tidigare så älskade lila.
Nu när jag är (någorlunda) vuxen och förståndig kan jag gå några steg tillbaka. Jag förstår idén med en prydnad. Den må vara i vägen, men trots allt är den inte helt oduglig. Den ger karaktär, den livar upp, den interagerar med andra föremål och förändrar kanske deras innebörd. Ett exempel skulle kunna vara en riktigt vräkig kandelaber (något den 8-åriga Sara skulle avguda och den 15-åriga skulle avsky). I rörigt rum med guldkantade ramar och sammetsgardiner skulle den smälta in och tillsammans med allt annat bygga upp en ganska prålig scen: allt skriker. Stod den däremot i en helt annan stilmiljö, skulle den bryta fram ur fonden och bli den där lite tokiga accenten. Det är inga nyheter precis.
Jag gillar alltså prydnader igen, i viss mån. Det handlar, som med så mycket annat, att veta när man ska sluta. Särskillt i ett så litet husrum som jag har. I nuläget känner jag inte att jag kan har några andra prydnader än ljusstakar (och de kan väl egentligen räknas som bruksföremål). Jag måste renodla min inredning lite.
Hur var det då med de där återvändande stegen mot barndomsstilen? Tja, så hemskt många steg är det nog inte. Porslinsfigurer dyker nog inte upp på många, många år och spetsgardinerna kan jag fortfarande inte förlika mig med, men lila har däremot gått ett segertåg. Jag har en fin, lila mössa för första gången på ett decenium.
